Patriks krönika: Det som aldrig riktigt försvinner

Jag öppnar den stora svarta järngrinden. Den gnisslar inte, men det känns ändå som om den säger något. Gruset knastrar under fötterna, ett ljud som alltid följer mig dit.

Jag går ofta hit när mörkret har lagt sig. Det är då platsen känns som mest ärlig. Vemodig, men på ett sätt också vacker. Efter alla år har jag lärt mig att hitta det som inte gör ont, de fina minnena som fortfarande bär.

Jag tänker på mina föräldrar. På min förstfödde son. Jag bär dem med mig varje dag, men här blir det tydligare. Nästan som om jag förväntar mig att de ska se mig när jag kommer. Som om de undrar varför jag inte kommer oftare.

Och jag svarar dem alltid tyst i tanken,  jag tänker på er varje dag.

Vi har den där tysta dialogen, de och jag. Den som inte behöver ord, men som ändå alltid pågår.

Ibland undrar jag om det finns en väg någonstans vidare. Om den där stjärnan som blinkar lite extra ibland är mer än bara ljus. Om lågan på ljuset jag just tänt som darrar till är ett tecken. Jag vill att det ska vara det. Jag vill tro det.

För så länge man minns någon, så finns de ju kvar. I alla fall på något sätt. I skrattet som plötsligt dyker upp när man minns något gammalt. I bilderna som aldrig riktigt bleknar. I rösten som fortfarande går att höra inombords.

Jag tittar ibland på min pappas tavlor. Han stod ofta i sin lilla ateljé när jag kom hem. Färgerna, doften av färg, hans koncentration. Det är som om rummet fortfarande finns kvar, trots att tiden har gått vidare.

Utan dem skulle det kännas tomt. Det vet jag.

På kyrkogården råder en sorts tystnad som inte trycker, utan bär. Den gör att man blir medveten om livet, hur fantastiskt det kan vara, och hur skört det samtidigt är.

På gravstenarna står bara två datum. Mellan dem ett helt liv, komprimerat till ett streck. Men där emellan måste ha funnits skratt, kärlek, bråk, vardag, resor, barn och barnbarn. Allt det som aldrig får plats i stenen.

När jag går där i mörkret känns det som att jag får vara med en stund till i allt det där. Inte för att stanna tiden, utan för att minnas den.

Och kanske är det just det som är meningen.

Att minnas. Att bära vidare. Att låta de vi saknar få fortsätta finnas, i oss.

För så länge jag minns dem, går jag aldrig riktigt ensam där.

Patrik Rönneke