Läskiga sagor och sedeslärande historier - tomtar härjade i Värnamo

Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.

Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.

I Värnamo kommun finns få nedtecknade sägner. Det betyder inte att berättelserna inte förekom här, utan beror sannolikt på att de inte har samlats in eller ännu inte har digitaliserats. I Isofs arkiv finns ännu många berättelser som inte har digitaliserats, men som ibland går att läsa i inscannade dokument.

Det finns hittills fem sägner i databasen som kan kopplas till Värnamo kommun. Två handlar om tomtar.

I Tånnö socken berättades det år 1951 om tomtar. Tomten var gårdens väsen, en liten gubbe som skötte djuren och gav gården lycka. Men han var lättstött. Blev han illa behandlad, till exempel om han inte fick smör i julgröten, kunde han straffa folket eller flytta och ta lyckan med sig.

Både mormor och farmor gav tomten mat om julkvällen, för att han inte skulle svälta. Så skulle de få mycket tillbaka. Gav de honom ingen mat, så skulle de få svälta. Farmor hade sett en tomte. Han hade röda kläder. Han var som ett två års barn, så liten. Det gick inte an att spotta i spisen, för då kunde en få med tomten att göra. Inte gick det an att packa och dundra om kvällarna. Inte gick det an att spinna och tröska en viss tid på kvällen. De tyckte om att ha tomte.

Sägnen hos Isof ( sida 1 av 54 i volymen)

Sägnerna kunde också handla om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna. Den här berättades i Voxtorps socken år 1939:

Jag är född i Våxtorp. Det ligger uppe vid Värnamo, och där finns ett berg, som de kallar för Trolleberg. Det var en som red till det berget en gång, han hette visst Ulvsparre, och när han kom dit, så kom det en kvinna, som bara hade ett ben, och hon gav honom något, som han skulle dricka. Men han red ifrån henne, och då han kom till ett ställe, som heter Bor, så red han över ett vattendrag, och då ropade det där: "Vantavän, rid inte på vägen den hårda, utan rid på åkern den korsårda." Han hade gått förbi där förut, och då hade han hört, att det var någon, som sa: "Jag fryser, jag fryser." Då hade han slängt dit ett par vantar, och sen fick han sin belöning för det.

Sägnen hos Isof ( sida 1 av 2 i volymen)

Häxor och trollkarlar kunde vara vanliga människor, men med kunskap om trolldom. De är ofta onda. I sägnerna stjäl de mjölk och smör från grannarnas kor, skadar deras boskap och far till Blåkulla på påsken. Så här kunde det låta när man i Fryele socken berättade om dem år 1930:

Det var en trollkäring, som de skulle bränna i Halmstad. Hon nekade inte till något. Domaren ville pröva om hon kunde trolla och sa: "Kan du stämma oxa'?" - "Ja, dä kan ja", sa käringen. "Stäm då dom där, som går och plöjer", sa domaren och pekade bortåt en åker. "Dä kan ja inte", sa käringen, "för di har rönneträ i oket." Sen skulle hon brännas, men hon brann inte. Då var det en som sa: "Ta hit lite mjölk, som hon har mjölkat med sin mjölkhare." Då gjorde de det och hällde mjölken på bålet, och då brann käringen.

Sägnen hos Isof

Fakta: Sägner om övernaturliga väsen i Värnamo kommun