Jeanettes krönika: Vårt färgstarka skyddshelgon

”Visa mig Herre din väg och gör mig villig att gå den.” Bön av heliga Birgitta.

Under min tid vid Uppsala universitet fick jag lära känna många intressanta och fascinerande personligheter i vår svenska historia. En av dessa var Birgitta Birgersdotter mer känd som heliga Birgitta. Hon levde på 1300-talet, närmare bestämt 1303–1373. Det var en turbulent tid i Europa där krig och pest härjade.

Att hennes namnsdag infaller i oktober passar väldigt bra eftersom man skulle kunna beskriva Birgitta med höstens färger. Hon kunde flamma som den rödaste eld när hon försökte få kungar, drottningar, kejsare, biskopar och självaste påven att lyssna till hennes förmaningar och tillrättavisningar. Hon ansåg att kunskap var viktig för alla, vilket den gula färgen står för. Hon uppmuntrade till goda och givande samtal, både muntligt och skriftligt, och detta präglas av orange färg. Hon skimrade i moderskapets rosa toner när hon hjälpte äldre, sjuka, fattiga och de utnyttjade och förnedrade kvinnorna som det fanns så gott om.

I den blå tystnaden vilade hon och lyssnade efter Guds vägledning. Uppenbarelserna av Jesus och Jungfru Maria kom i andlighetens violetta skimmer, men i allt hon upplevde stod hon djupt förankrad i den bruna jorden.

De flesta har hört talas om heliga Birgitta och tankarna går till Vadstena. Denna ljuvliga stad vid Vättern med klosterkyrkans torn som sträcker sig upp mot himlen. Heliga Birgitta har verkligen satt in prägel på staden.

Birgitta Birgersdotter föddes på Finsta gård i Uppland och var dotter till Ingeborg Bengtsdotter av Folkungaätten och upplandslagmannen och riddaren Birger Persson. Ingeborg dog när Birgitta var 11 år och hennes lillasyster Katarina 9 år. Flickorna fick då flytta till sin moster Katarina Bengtsdotter på godset Aspenäs i Östergötland.

Redan som liten flicka fick Birgitta visioner av Jesus och jungfru Maria. De talade till henne i drömmar, och kanske ville Birgitta helst av allt bli nunna vilket var en vanlig önskan bland flickor på 1300-talet. Hennes far hade däremot bestämt en annan framtid för henne. Hon skulle giftas bort, och hon var bara 13 år hon när hon blev hustru åt lagmanssonen och blivande lagmannen Ulf Gudmarsson som senare blev lagman, riksråd och dubbad till riddare. Äktenskapet medförde att hon blev husfru på borgen Ulfåsa i Östergötland och de fick åtta barn varav två dog som små.

Som husfru hade hon ansvar för allt folk på gården, men hennes omsorg sträckte sig långt utanför gårdens gränser. Hennes sociala gärning var helt unik i 1300-talets Sverige. Hon delade ut mat, kläder och allmosor och donerade gåvor till kloster och kyrkor. Hon lät uppföra ett hus där fattiga och sjuka kvinnor togs om hand. När Birgitta besökte Stockholm tog hon med sig prostituerade tillbaka till Östergötland och lät dem bo i det här huset. Där fick de en god uppfostran och fick lära sig goda seder. De som ville fick gå i kloster, och de som hellre ville gifta sig fick göra det men hon såg till att de fick goda och ordentliga män.

Birgitta ansåg att boklig bildning var mycket viktig, och hon avbildas ofta med en bok i handen. På 1300-talet kunde flickor gå i klosterskolor och lära sig läsa, skriva och uppfostras i goda seder och bruk. När Birgitta och hennes syster växte upp undervisades de troligen i hemmet eftersom Birgitta både kunde läsa och skriva fornsvenska.

Högläsning var populärt och ansågs vara den bästa vägen till bildning. Man läste högt för varandra vid de europeiska hoven, och så gjorde man även hemma hos Birgitta som läste högt för gårdens folk.

Den som var kung i vårt land vid den här tiden hette Magnus Eriksson (1316-1374) och han hade en hustru vid namn Blanka (Blanche) av Namur. Deras hem var Bjälboättens palats, eller Vadstena kungsgård som den också kallades. Dit kom Birgitta 1335 efter att ha fått uppdraget att bli drottningens hovdam och lärarinna. Som hovdam bodde Birgitta i det kungliga slottet och hon fick god insyn i hur man levde vid hovet. Hon var nog inte så nöjd med vad hon såg. Det hölls överdådiga fester som inte alls föll Birgitta i smaken. För att rätta till det hon ansåg vara fel med livet vid hovet började hon undervisa både kungen och drottningen i hur man levde ett kristet liv och gav råd om hur landet skulle styras. Det här var något som inte uppskattades alla gånger.

Kungaparet hade ett privat kapell och där tillbringade Birgitta mycket av sin tid. I detta kapell fick hon många av sina viktiga uppenbarelser och i en av dessa fick hon uppdrag att grunda ett kloster. Ordensregeln för detta kloster fick hon också genom en uppenbarelse. När kungen och drottningen fick höra om uppenbarelserna som handlade om klosterorden testamenterade de 1346 Bjälboättens palats och en stor summa pengar till ett blivande kloster i Vadstena. Men innan klostret kunde bli verklighet skulle mycket komma att hända.

Birgitta var fullt övertygad om att hon hade en uppgift, en kallelse från Gud, att försöka reda ut de politiska och kyrkliga konflikterna som rådde ute i Europa. Denna övertygelse kom att föra henne ut på flera resor och vi ska följa henne i spåren i nästa krönika!

Jeanette Hallgren Eklund