Brunos krönika: Superhjältar

Batman, Spiderman, Superman, Fantomen och allt vad de heter. Vad är det som fascinerar oss med dessa påhittade figurer? Och varför gillar jag själv de här märkliga gestalterna?

Tja, det är ju inga grå eminenser, precis. Inga trista, diplomatiska politiker som sitter och förhandlar kring runda bord allt medan de med jämna mellanrum tar små klunkar av pärlande Ramlösa.

Superhjältarna vet att ord och politiska förhandlingar är meningslöst mot ondskan och de kallhamrade typer som de ställs emot. Stålmannen är medveten om att kryptonit inte är förhandlingsbart. Han vet att det används enbart för att skada honom. Superhjältarna låter sig aldrig duperas av fina ord. Inte heller kröker de rygg för någon. Varken för regeringen eller polisen. Den kriminalitet som dessa samhällsinstanser inte kan stävja är ett jobb för starka män i trikåer! Egenmäktigt förfarande är för dem ett okänt juridiskt begrepp. Superhjältarna är individualister, de kör sina egna race. De kompromissar aldrig. Tvärtom har de utvecklat starka personligheter och lärt sig att utnyttja exceptionella krafter och talanger. De talar aldrig om Gud, de tycks enbart agera på uppdrag av sig själva. Och de litar bara på ett fåtal utvalda medarbetare.

Vår fascination för dessa extrema gestalter framstår som något barnslig. Men vi tar det också för vad det huvudsakligen är: Entertainment! Samtidigt är det inte bara något som poppat upp ur några lekfulla amerikanska hjärnor för att roa små pojkar. Nej, utan att vara direkt medvetna om det har serietidningsmakarna faktiskt skapat det som brukar kallas arketyper. Det handlar som alltid i sagorna om kampen mellan det onda och det goda. Superhjältarna har sin rot i vårt kollektiva omedvetna. De har fått växa ut, gestaltats, De har blivit karaktär. Var och en på sitt sätt.

Dessa hjältar förkroppsligar våra naiva men samtidigt storslagna drömmar om frälsare som kommer för att rädda mänskligheten från det onda, de hjärtlösa förstörarna. Fanns de på riktigt så skulle de antagligen kunna läxa upp vem som helst av världens tyranner.

Med några enkla knapptryckningar kan vi tillsammans med dessa ständigt unga superhjältar glömma oss själva för en stund. Vi följer våra hjältar, och vi kan till och med låna deras styrka för nån timme. Då kan vi lämna våra begränsade vardagsjag och flyga ut i rymden som oövervinneliga stålisar. Vi kan klättra på fasader och slå suveräna saltomortaler mellan Gotham citys nattglimrande skyskrapor. Det är Spidermans och Batmans jobb, men för några ögonblick kan det hända att vi identifierar oss helt med våra hjältar. I de benådade ögonblicken av inbillad delaktighet vet vi att det är vi själva som har ansvar för att godheten ska segra. Vi vet att vi kan leva och låta dö i dessa fiktiva världar.

I de nyare filmerna har superhjältarna blivit betydligt mera komplexa och sammansatta än i serietidningarna. I Batmanfilmen The dark knight av Christofer Nolan kan man se den här förändringen. Där ställs Batman inför existentiella frågeställningar angående sin egen roll som brottsbekämpare. Är det i själva verket hans fel att människor dör varje gång som han tar lagen i egna händer? Batman tvingas möta djupen inom sig själv. Gränsen mellan ont och gott är inte längre skissat i serietidningssvart- och vitt, den har blivit svårare att se. Även den mest godhjärtade kan falla. Alla får kämpa mot sitt inneboende mörker. Det är ett ständigt pågående arbete att välja och göra gott.

Även den sympatiske Spiderman får kämpa med sina mörkare sidor.

Besvärliga livshistorier – i vissa fall riktiga trauman – har format superhjältarna som individer. De lider av olika slags identitetsproblem. Samtidigt är det denna kluvenhet som hela tiden moraliskt sporrar och fungerar som en motor för dem.

Bruce Wayne, vars föräldrar rånmördades, antar fladdermusens skepnad för att bekämpa kriminaliteten i sitt Gotham. Peter Parker blev biten av en spindel och fick övernaturliga krafter som han utnyttjar i kampen mot det onda. Clark Kent är en snäll alien från planeten Krypton. Han äger alla möjliga slags superkrafter (med optimal kraft kan han flyga med ljusets hastighet och överleva en kärnvapenexplosion) och det tvingar honom till att bli Superman.

Jag är ingen actionfantast, det kan jag verkligen inte säga. Tiden med ändlösa biljakter, saloonslagsmål, pistoldueller och ”Smash”, ”Bang”, ”Boom” lämnade jag bakom mig redan nångång efter målbrottet. Men alltjämt fascineras jag av superhjältarnas karaktärer och öden. De nya filmerna är ofta välgjorda också.

Speciellt förtjust är jag i Spiderman. Han är mer den här vanlige killen, någon som likaväl kunde ha varit du, jag, vem som helst, men som (tur eller otur?) råkat bli biten av en konstig spindel och plötsligt hamnat i hetluften. I Spindelmannens värld finns kärlek och humor också. Det gillar jag, och inte bara på film. Utan humor och mänsklig värme förtvinar vi och skrumpnar så småningom ihop. Kärlekslöshet är som cancer.

Men Spiderman har det rätt besvärligt med det amorösa, precis som Batman. Även Stålmannen har det kärvt med kärleken.

Nu är jag medveten om att Clark Kent är en utomjording och att han därför inte kan bli riktigt jordnära och någon som helt går att identifiera sig med. Det är lite lättare då med Spiderman. Men jag har naturligtvis aldrig varit i närheten av Spidermans exceptionella krafter mer än i drömmarna. Jag är en rätt vanlig kille. Det tror jag väl. Jag är i alla fall inte från Krypton eller en sån som likt Fantomen lever ett mysko liv i en dödskallegrotta. Eller det kanske jag gör…? Nej, jag bara skojar. Men häng med nästa söndag så ska jag berätta för er en stålstark historia hämtad från rena rama verkligheten.